Sweetlii

Vad hände egentligen? Nu sitter jag här själv med gråten i halsen och minnen som far förbi. Växte vi ifrån varandra eller var det bara jag som inte såg och lämnade dig ensam kvar? Jag är verkligen ledsen att det skulle bli såhär. Du anar inte hur många tårar jag gråtit för dig. Hur många nätter jag stannat uppe bara för att jag inte vill somna och drömma den där drömmen när allt var som förr, när allt var undrbart.

 

 

Jag är verkligen ledsen och vill verkligen be om ursäkt att du aldrig fick det du skulle få. Men jag försöker förbättra allt och vinna tillbaka dig. För det jag har förlorat är inget någon ska få göra. Att vinna tillbaka din kärlek är det högsta målet i mitt liv.

 

 

 

Jag saknar allt vi hade och allt vi gjorde. Hur mycket vi skrattade och bråkade, hur vi blev sams på några sekunder och sedan skrattade åt allt. Vi delade allt, du och jag. Men det har alltid varit svårt att komma nära dig. Jag vet att du är en sådan person som aldrig våga bli sårad eller ensam kvar. Och jag… sårade dig och lämnade dig ensam.

 

 

 

Jag ville verkligen inte och jag saknar dig så himla mycket. Det är verkligen inte ett liv utan dig. Att ha förlorat dig är så svårt att verkligen inse. Minnen med dig kommer aldrig suddas bort. De kommer alltid ligga närmast hjärtat.

Jag saknar dig, snälla kom tillbaka till mig.

Just nu känns allt så himla underbart!
Det var en tid sedan då man log på riktigt. Känns verkligen i käkbenen, de ömmar hela tiden.

En hel månad med en sådan underbar person! Helt otroligt.
Och jag skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker om det. För jag säger det rakt ut, jag älskar honom.
Det är enbart mitt liv och ingen ska få förstöra nu när jag äntligen får smaka på lycka.

Varför se det som ett problem? Varför inte bara vara glad för min skull? För vår?


Jag älskar dig, Emil. Du är underbarast <3




mitt mongo <3

Börjar skolan igen. Har varit en toppen dag om jag inte hade varit förkyld. Och om en vecka följer kusinvitamin med till skolan! Skoj skoj! <3

Svaga hjärtslag pumpar blodet, långsamt, ut i ådrorna. Pulsen känns i hela kroppen likaså paniken. Smärtan gnager på mina skuldror. Tvingar fram de hemlösa tårarna som bevis på den levande smärtan i min kropp. Paniken börjar leta sig mot mitt bröst, samtidigt som tankarna flyger åt helt förbjudna håll. En välkänd, men obehaglig, röst ekar mot mina tankar, "Det du gjorde är fel. Kommer du inte ihåg?". Smärtan smyger sig sakta på. Väntar på rätt tid för att attackera. Kväva, slå, döda.

Jag var där, jag var där igen! Samma olidliga smärta. Samma nyfikenhet, som gjorde att man inte kunde sluta. Allt var precis som förra gången, fast ändå värre. Varken nya eller gamla tankar är välkommen i denna tillgjorda, fantasi värld. Den här världen är bara till för att skapa äckliga minnen och smutsa ner ens själ.
Det är inte förren smärtan smyger sig på som man vet att allt var ett misstag.
Kväva, slå, döda.

Nu blir min blogg stökigare och stökigare. Men ska fixa till det när jag har tid!