Sweetlii

Ibland önskar jag bara att jag kunde skaka av mig alla hårda blickar och springa iväg. Men jag vet att jag är bättre än så.

Jag har nog tappat orken att alltid försöka hitta något att vara rädd för, så att jag kunde fly. Jag vände alltid bort blicken och låtsades att det aldrig fanns något ont. Jag blundade varje jävla gång.

Hur svårt kunde de vara att stå emot? Hur svårt kunde de vara att låte bli? Och hur jävla svårt kunde de vara att se?

Jag sjönk alltid ner på knä framför spegeln på kvällarna, försökte få kontakt med mig själv. Men allt brast när mina ögon landade på min kropp.

Sen började allt med "armbands världen".

Kallt material fördes över kroppen, kunde inget annat än att blunda. Jag var så feg! Jag var rädd för mig själv.


Men nu vet jag bättre. Även fast jag hatar alla speglar och till gjorde leenden från andra.