Sweetlii

Sängen känns så mycket hårdare idag. Mina andetag är inte alls lika säkra som andra dagar. Ny vävda tankar ligger många mil ifrån min alldeles förstora kropp. Mina små fåglar gråter som aldrig förr och skyggar undan allt som kommer för nära. Jag är livrädd. Men vad kan jag förvänta mig av mig själv? Jag är ju bara människa, svag och alldeles för sårbar.

Längtan smeker sakta min kropp medans saknaden skaver mot ömma punkter. Att vara helt ensam utan dig är fan inte lätt. Jag är förvirrad som aldrig förr och precis som vanligt blir min text osammanhängande. Helt meningslöst. Allt är meningslöst nu mera. Men vad kan jag förvänta mig av mig själv? Jag är fortfarande bara människa, förutsägbar och förvirrad.

Jag sjunger med en gammal text, från en försvunnen tid. Trotts att det bara var några veckor sen kan jag inte lägga alla bilderna på plats. Jag kan inte längre bilda den där filmen som jämt stod på ”play” i mitt huvud. Eftersom jag inte hittar resten av bilderna så har jag väl ingen nytta av de oförglömliga. Och så, sekund efter sekund, försvinner en bild från mitt minne. Lite skrattretande att det som jag en gång kallade, det oförglömliga, kan försvinna så snabbt. Men vad kan jag förvänta mig av mig själv egentligen? Jag är ju trotts allt bara en människa, glömsk men ändå fast i det som varit.

Nya ord växer från en människas hals. Ord så nya att hela världen stannar upp för att få sig en smakbit. Trotts att hela världen stannar, orkar jag längre inte bry mig att göra som alla andra. Men efter en lång tid blir det väldigt ensamt att vara den enda människan på jorden som lever vidare och därför väljer jag att stanna upp jag med. Men vad kan jag egentligen förvänta mig av mig själv? Jag är faktiskt bara en människa, beroende av andra och vilsen.