Sweetlii

Stora drömmar som alltid har funnits innom mig börjar suddas ut. Har jag haft dem inlåsta för länge? Orkar de inte stanna kvar? Jag har alltid trott att man måste se ut på ett visst sätt för att förverkliga de drömmar jag har. Och jag börjar verkligen förstå att det är så. Kanske därför jag börjar tappa hoppet.
Har alltid vetat att jag kan göra något åt det, men har aldrig haft kraft att göra något.

- Börjar, slutar, börjar, slutar!!

Vissa dagar skriker jag till mig själv att öppna ögonen, andra dagar ber jag mig själv om förlåtelse för att jag inser att jag aldrig borde ha öppnat dem.
Och jag bryter ned i gråt. Sitter där själv framför spegeln och bara blundar och hoppas på att de kalla tårarna aldrig ska hitta en väg ut mellan ögonlocken och de våta ögonen. Men hur länge jag än försöker så förråder de mig och lyckats ändå ta sig ut och rulla ned för min kind, huntratals droppar faller några få decimeter ner till golvet.

Då kan man inte hindra de fula orden som kastas mot spegelbilden. Hårda, men ärliga ord.