Sweetlii

Snart exploderar jag av alla vilda känslor. Jag kan inte kontrolera dom längre.
Har jag någonsin kunnat det? Vissa dagar vill jag bara spy upp allt, vända mig ut och in, bara ligga där på marken, oberörd.
Och andra dagar kommer så snabbt att jag inte ens hinner ta igen dem, hinner inte tänka alls, de dagarna är värst.
Att inte veta vad man letar efter, man tar upp en karta, men vet aldrig vart på kartan slutet är. Man drabbas av panik och förvirrelse. Blir kallsvettig. Tårarna kan bara komma utan att man egentligen inte tänkt det. De bara kommer.

(Du brukade komma och lungna ned mig i all förvirrelse, men du gav upp, du orkade inte längre stå där och ta imot mig med öppna armar, att stänga dem var nog det bästa du gjort. Du stängde allt ute.
Nu står jag själv och har aldrig varit mer vilsen och ensam. Jag kanske ska lägga mig ner och stänga av allt, precis som du gjorde.
Hjälper det? Låta andra slita ens liv itu utan att bry sig. Skita fullständigt i vad som kommer hända senare.
Är det för dig jag går på denna hemska, nakna jord? Är det för dig mitt fullproppade hjärta slår?
Är det dig jag ska tack för att jag är den person jag är idag? Isf kan du dra åt helvete! Du lämnade mig! Jag vill inte längre var vara här. Jag har aldrig velat vara här! Det finns inget slut på kartan, eller hur? Det var därför du släppte allt, gick in i din hemmagjorde koma, utan att säga varför. Men du var precis som mig! Och jag kommer bli precis som dig.)
 
Man är under ytan, och kommer inte riktigt upp för att hämta luft, för det är något som drar en i benet, men på ett snällt sätt. Jag skulle nog kunna slita mig loss och hämta andan och få ett liv på jorden. Men det är något som lockar mig tillbaka till mörkret och får mig att tveka.