Ping pong.
Allt gick så långsamt. Tiden, tankar och andetag. Det enda som gick i normal tidsvåg var pingisbollen som studsade fram och tillbaka mellan racketerna.
0-1.
Jag försökte andas långsamt och få kontroll över mina tankar. De var på väg åt helt förbjudna håll.
1-1.
Paniken spred sig i kroppen, jag visste att jag aldrig kunde hindra de förbjudna.
1-2.
Så var vi där, på väg mot det jag försökte blunda för, som nu var mitt ljus.
1-3.
Mina tankar tog stopp, allt tog stopp. Det vart kallt, för kallt för att en levande organism skulle kunna leva. Men jag stod kvar, ensam, övergiven och vilsen långt ner i mina tankar.
1-4.
Jag visste att det skulle bli såhär. Men en del av mig ville se minnena som ligger undan gömda en gång till, bara en sista gång.
2-4.
Det var redan över. Matchen och allt annat jag försökt väntat och hoppats på.
Kommer det här hopplösa lidandet någonsin ta slut?
Kommentarer
Trackback
