Döda nycklar & gömda ögon
Halsbands smycken med guldkant skaver mot kroppens alla ben. Hårda ögon som slocknar när orden slagit knut på omgivningen. Toner faller ljudlöst till marken. Skrik som aldrig kvävs och ljud som aldrig födds.
Sand som rinner mellan fingrarna och tid som rinner en ur medvetandet.
Armband som böljer andra världar. Solstrålar dansar på vindarnas ryggar.
Nyckeln som jag trodde ledde till ditt hjärta som visade sig vara en jävla cykelnyckel...
Sand som rinner mellan fingrarna och tid som rinner en ur medvetandet.
Armband som böljer andra världar. Solstrålar dansar på vindarnas ryggar.
Nyckeln som jag trodde ledde till ditt hjärta som visade sig vara en jävla cykelnyckel...
19.41 och -15.8
För det första så får ni ursäkra bloggens fula utsida. (tänk på att det är insidan som räknas!)
Jag ska ändra det på måndag när jag har ps och andra bilder. Men Rebecka skulle bara visa hur man la in hedern.
I morgon blir det Sundsvall och handla de sista julklappara.
"Ibland är det bara en färg klick som behövs för att få något gammalt vackrare än allt annat."
Jag ska ändra det på måndag när jag har ps och andra bilder. Men Rebecka skulle bara visa hur man la in hedern.
I morgon blir det Sundsvall och handla de sista julklappara.
"Ibland är det bara en färg klick som behövs för att få något gammalt vackrare än allt annat."
Ping pong.
Allt gick så långsamt. Tiden, tankar och andetag. Det enda som gick i normal tidsvåg var pingisbollen som studsade fram och tillbaka mellan racketerna.
0-1.
Jag försökte andas långsamt och få kontroll över mina tankar. De var på väg åt helt förbjudna håll.
1-1.
Paniken spred sig i kroppen, jag visste att jag aldrig kunde hindra de förbjudna.
1-2.
Så var vi där, på väg mot det jag försökte blunda för, som nu var mitt ljus.
1-3.
Mina tankar tog stopp, allt tog stopp. Det vart kallt, för kallt för att en levande organism skulle kunna leva. Men jag stod kvar, ensam, övergiven och vilsen långt ner i mina tankar.
1-4.
Jag visste att det skulle bli såhär. Men en del av mig ville se minnena som ligger undan gömda en gång till, bara en sista gång.
2-4.
Det var redan över. Matchen och allt annat jag försökt väntat och hoppats på.
Kommer det här hopplösa lidandet någonsin ta slut?
Håll ihop!
Har ingen jul känsla alls! Hur ska jag kunna komma i stämning när inget är som det brukar längre? Man släpas fram och tillbaka, vet inte vart man ska vara. Antingen är man där eller där. Man får inte riktigt bestämma vart man ska vara.
Har aldrig längtat så mycket till man är 18 som nu! Slippa allt tjat!
Jag har iaf lärt mig en sak, Skaffar man barn så ska man inte gå ifrån varandra! Jag vet att man inte kan säga så men vafan! Det är väl inte meningen att det ska vara såhär? Det slutar alltid med att man får skuldkänslor och sen sitter man och funderar på vad som hade varit värst.
"Kära jul tomten, ge mig en bra jul vad jag än väljer. Om jag väljer att vara med mamma så kommer pappa bli ledsen! Och om jag väljer att vara med pappa så ser jag att mamma blir det också. Jag vill bara se alla glada på julafton. Det spelar ingen roll vad jag får i julklapp, jag kan till och med vara glad för dom där vantarna jag får av farmor bara alla är glada! Jag behöver inte äns julklappar! Fast jag önskar mig bara en leksak! Jag har varit snäll hela året så kan du inte ge mig detta? Jag lovar att alltid vara snäll då! God jul tomten!
Kramar Tim
Tim 9 år från Skåne"
Det är Tims önskelista från 2005. På något konstigt sätt känner jag igen mig lite...
