Sweetlii

Varje gång jag inser att jag inte är fri, skär jag ett sår i min själ. Ibland vänder jag mig själv ut och in och hoppas på att någon ska se alla miljoner ärr, nya blodiga sår och gammalt, torkat blod. Kopplad som en olydig hund strävar jag på mina små vägar. Puttad framför stup för att ni vill bevisa att jag är beredd och kan flyga med egna vingar. Men jag är ännu ingen fjäril. I panik söker jag efter en hand som håller mig kvar på jorden, men ibland är det försent. Dem som en gång stod där, höll i mig så hårt att jag kände blod smaken från mitt inre, dem som lovat att aldrig släppa, släpper. Man faller som i en mardröm, men man kan inte vakna upp. Det värsta är inte att ta i marken, det värsta är att man ändå hade hoppats på att dem skulle ha rätt, att jag var beredd.


Vrider min kropp mot en oändlig dröm om att vara fri. Vad är det egentligen som håller mig låst? Jag fortsätter hitta en väg ut, en väg bort från all smärta och blödande sår. Men den vägen som en gång ledde ut är låst. Var är du, när jag behöver dig som mest?  Borta. Försvunnen. Finns inte.


 - Kom tillbaka, jag skriker mitt hjärta hest varje dag! Det gör ont. Hjälp mig! Finns där för mig. Snälla jag ber dig. Leta reda på mig igen. Kommer inte klara av det här utan dig. Jag älskar dig fortfarande. Du får inte glömma det. Det var du som var mina vingar! <3