Sweetlii

"...och så levde de lyckliga i alla sina dagar."

Det är svårt att få ner sina tankar i en text och ännu svårare om man har panikslagna tankar som vill ut och skrika. Jag har alltid sett det där lyckliga sago slutet i min framtid, alltid undrat när det ska slå till och få mig att falla. Men nu, på bara några veckor har jag insett grejen med sagor, de är inte sanna. Kärleken kom, den fick mig att falla, falla så hårt in i mina egna fantasi att jag inte hittade ut. De vackraste orden som finns i sagorna kom ut ur din mun och rakt in i min.
- Jag älskar dig, snälla lämna mig aldrig!
- Jag kommer aldrig lämna dig, aldrig någonsin!
Prinsen och prinsessan levde lyckligt i sitt slott för all framtid.
Tillbaka till min verklighet. Orden som vi sa var bara ord. Det var aldrig meningen att jag skulle få dem till verklighet. Aldrig är en ganska lång tid.
 - ...och kom ihåg, ord är alltid ord!
Klart det är, men frågan är om de alltid är saning som lever där?
Om jag fick chansen att ändra på något skulle jag ändrat allt mellan oss, vi skulle aldrig träffats, mitt hjärta är alldelles för ömt för att leka med. Jag vet att jag inte är tjejen killarna rusar fram till och förklarar sin kärlek till. Men det är okej.
 För jag vet vad jag är och inte är. Och om jag inte duger för dem så duger dem inte för mig heller.
Det är min tur att få vara lycklig nu. Har ingen ork att ta en massa skit längre.
Jag förtjänar bättre. Mina känslor är alldelles för stora för att jag ska kunna ha kontroll så ibland löper dem amok och jag vet inte ens om jag är ledsen eller glad. Men nu får det här vara slut.
 Jag vill inte tillbaka till "mörkret", aldrig igen. Det kommer att ta tid. Och jag kommer behöva hjälp. Men jag ska och kommer klara det här. Jag vet att jag har de mest knasiga känslor och tankar, men det är absolut inte mitt fel, det råkade bara bli så. Något man födds med kanske? Det är därför jag inte hör hemma i sagorna. Hur skulle det se ut? En prinsessa som sitter och deppar för att prinsen aldrig kommer? Men prinsen dyker ju alltid upp.
-  Du ger för mycket kärlek gumman, spara de till den killen du verkligen känner för.
Min prins kanske aldrig "dyker upp", men ändå är jag lyckligast i världen!  Jag har de mest underbara vännerna i universum. De har verkligen fått mig att erkänna för mig själv att jag är värd att vara lycklig, att jag har något att leva för, att de alltid är här för mig och de har alltid varit här, men det är jag som inte vågat öppnat mina blinda ögon och sett att alla står här och räker ut handen för att hjälpa mig att resa mig igen. Jag har en underbar familj som verkligen försöker att förstå.
-  Att ni ens orkar!?
 - Men Ronia, förstår du inte? Alla älskar ju dig! Och ingen vill släppa taget om dig.
 Allt gick för snabbt så jag glömde andas med egna lungor. Det brukar bli så, lever på andras kroppar.
Det förvirrar mig själv att läsa den här texten, men jag vill inte ändra på något för orden kommer direkt från hjärtat.
Jag har verkligen försökt att hitta min prins, men det verkar som att jag inte behöver någon prins för att vara en prinsessa. Jag kanske bara måste vänta på att prinsen hittar mig. Och undertiden kämpar jag med skolan, vännerna och familjen.
Vilken prinsessa!
 - Glad som har dig Ronia.


<3