"...så som den jag är."
Hur mycket jag än vill skrika och gråta, kan jag inte. Och hur mycket jag än vill spy åt allt som har med min kropp att göra, kan jag inte. Jag har nog redan förbrukat alla mina tårar på mig själv. Jag har varit ömtålig och känslig, helt i onödan. Jag försöker hela dagarna att ändra på mina tankar och åsikter, men utan något som helst framsteg. Det negativa växer bara fortare och fortare.
Jag visste aldrig hur farligt det kunde vara att bli kär i någon som bara ser inåt. Hur hjärtklösande det kunde vara. De ord du smeker mig med, skaver bara mot mina ömmaste punkter till slut. Det måste vara då jag gråter som mest. Varför kan jag inte se det du nu ser? Varför måste jag vara fast vid det negativa? Kanske för att du ser mitt inre, medan jag bara ser mitt yttre.
Jag visste aldrig hur farligt det kunde vara att bli kär i någon som bara ser inåt. Hur hjärtklösande det kunde vara. De ord du smeker mig med, skaver bara mot mina ömmaste punkter till slut. Det måste vara då jag gråter som mest. Varför kan jag inte se det du nu ser? Varför måste jag vara fast vid det negativa? Kanske för att du ser mitt inre, medan jag bara ser mitt yttre.
trött
Hur berättar man får någon att ens värld rasar samman?
Svar: Det gör man inte.
suck
Äckliga tankar som bara ska ut, nu nu nu!
Vet inte vad det är med mig. Varför mår jag inte bra?
